Jag gjorde ett försök att skapa ett agilt bibliotek på mitt jobb. Jag hittade en ledigt skåp i ett förråd och manglade in mina femtio böcker där i hopp om att få någon likasinnad att debattera med och kanske skapa bokcirklar med. När ingen hörde av sig erbjöd jag någon att ta hem rubbet istället. Inget svar där heller så jag lade ut på LinkedIn. Min gamle kollega Robban hörde av sig och med löfte om att sprida dessa med vinden (ge fler chansen att läsa dessa) och inte lägga dessa på vinden, fick han hela säcken utom en. Alla mina bästa böcker var där; Team of Teams, Management 3.0, Lean Startup, This is lean, Project to product, Turn the ship around mfl.
Högst upp i säcken landade Teambuilding med totalfotbollens fader Rinus Michels. Jag snodde den då det var länge sedan jag läst den. Rinus som är Johan Cruyffs läromästare och var coach för Hollands (ja det heter så och inte Nederländerna) landslag samt Barcelona och Ajax skriver om två typer av teambuilding processer. Den ena är den taktiska som vänder vrider på olika formationer. Min egna formation är 4-4-2 där back/mf på ytterposition är en och samma roll. Dvs dessa två spelare går fram/bak om vartannat. Men det praktiserade jag bara under fem år som fotbollscoach. Jag skummar bara igenom det kapitlet eftersom jag anser idag att formationer är ett ofog och bara siffror på ett papper tills avspark. Men media måste väl ha något att spåna kring?
Den andra varianten är den psykologiska och här blir det spännande. Harmoni, kultur, kommunikation, ledarskap och målsättning. Allt som vi har i arbetslivet och som jag inspirerats av i mitt ledarskap oavsett om det är fotboll, armén eller IT. Det jag förundras över är den oförmåga vi inom IT har att bygga team samt fotbollens oförmåga att bygga struktur. Här tar jag det bästa från respektive värld men känner mig ofta ensam och oförstådd när jag predikar vikten av samarbete för en IT expert eller vitsen med att förstå varför (nyttan) man gör en övning för en fotbollsspelare. Jag har därför skrivit många ”playböcker” som avhandlar just detta för både IT och fotboll. Dvs en ”skrift” om hur vi gör det i denna klubb/företag.
Rinus berättar en episod om när Ronald Koeman som bad om att få spela sin sista match med Barcelona och därmed missa landslagssamlingens första dag. Rinus gav OK till detta efter lite diskussion. När Ronald någon vecka senare kom med en ny förfrågan inför nästa samling, då för att deltaga i sin egen recettmatch (avskedshyllning utan fokus på resultat), fick han nej av Rinus. Detta sände tydliga signaler i landslaget om vad som var viktigast; lagkaptenen eller laget. När Ronald tio år senare blev coach i Barcelona så förstod han allt.
Inom fotbollen får vi straff när vi bryter mot playbooken och kör eget race. Rinus berättar om monetära straff på stora belopp. Många är de fotbollsträningar jag hållit och där spelare kommit försent enligt vår playbook. I de lägre divisionerna har straffet varit extra lång uppvärmning medan de andra spelarna går på övningarna. Att jogga runt, runt planen i tio varv var inte ovanligt. I de högre divisionerna där löner förekom så sved en hundralapp för en minut och därefter 10 kronor per minut. Nyligen hade jag en diskussion på jobbet om straff där jag tycker det är något man kan ta till som en lösning om inget annat funkar när det gäller disciplin. Här gällde det personer som inte gör sitt bästa och lite till. I fotbollen hade de inte fått spela helt enkelt. I en trygg arbetsmiljö är det svårt att ge sparken för detta. Här kan jag tänka mig att få bära hundhuvudet en dag. Dvs ett hundhuvud som avatar i Teams eller bara bjuda på sig själv utanför sin comfort zone – baka en kaka eller sjunga en låt? Kollektiv bestraffning tror jag dock inte på.
Måste en coach ha utövat och praktiserat i den miljö som han coachar i? En ständig fråga både i IT och fotboll. Rinus menar på att det inte är ett måste. Han menar att det ibland kan vara negativt då bra spelare sällan är bra ledare och har svårt att finna empati för de spelare som är sämre än vad han var som aktiv. Inom IT ser jag det som ett måste att en coach har utövat det som hen coachar i. Jag hade en kort karriär som systemutvecklare på 90-talet och vet att detta är ett hantverk. Jag vet också hur det känns att vara felvänd i en bollmottagning på mittfältet och inte ha en aning om vad jag ska göra sen med bollen. Som utövare har du skaffat dig många små detaljer en teoretiker aldrig kan förstå. Här håller jag inte med Rinus.
Att kunna ge och ta kritik som coach är en konst. Min dotter är handbollsproffs i Tyskland. Deras tränare är av den där typiskt tyska auktoritära typen och skäller när det går dåligt och klappar om spelarna när det går bra. Men inte alla får bådadera. Min dotter är något mittemellan och får sällan kritik, vare sig bra eller dålig. Inte ens i media syns hon. Hon gör ett grovjobb och har mest speltid av alla i det tysta. De bästa spelarna får klapp efter matchen och de sämsta får ingenting. Den dagen hon får en riktig tränare som ger och tar kritik utan att gulla med de bästa spelarna kommer hon växa in i landslaget. På min arbetsplats försöker jag ge kritik öppet. De som spelat lagidrott tar det väl. De andra är och förblir divor som inte ser vitsen i att lära upp de andra i laget till förmån för sin bibehållna status som techlead eller annan flådig titel.
Boken berör inget om tappade omklädningsrum (typ av myteri) vilket jag anar inte fanns på 80-90 talet då Rinus var aktiv. Jag tappade omklädningsrummet en gång inom IT och det var när jag gick ut i media (månadsrapporten på teams) och sågade mitt team som ett skämt. Teamet skrev då ett svar om att jag var oprofessionell och att de minsann gjort sitt bästa. Problemet vara att det bara var en spelare som skrev detta och dessutom skrev under med teamets namn. Jag visste detta men erbjöd att ställa min plats till förfogande varvid teamet, nu med alla bakom, skrev ett nytt inlägg om min förträfflighet men dåliga ordval. Soppan redde ut sig och jag fortsatte som coach men debatten som detta skapade och nådde IT-chefen var uppfriskande i det annars sovande företaget.
Boken har en hel del andra anekdoter också som har bäring på hur enskilda spelare uppfattar sig som förmer och hur Holländska fotbollsförbundet spelade ett eget spel skilt från landslaget. Holländare tjabbar man inte med, de står upp för sina åsikter till skillnad från oss mesiga svenska som ska hitta en medelväg först. En bok på detta tema och som jag tidigare recenserat är My Turn med Johan Cryuff – min barndomsidol som skitstövel.
Mina takeaways blir anekdoterna som säkert var sprängstoff när boken kom ut 2001. Rinus är oavsett vad en top-10 coach i min bok med det nytänk och utmanande av gamla strukturer han stod för. Frågan kvarstår dock – varför har vi så svårt med team inom IT. Ett IT-team är en oxymoron.
Detta var en bokrecension av mig. Vill du veta varför och hur jag gör dessa så kan du läsa om mig som boknörd här!