Igår var jag på en räkkryssning. Man käkar räkor på en båt och fyllnar till typ. En trubadur gjorde sitt bästa för att överrösta oss och det var det hele. Jag fick en biljett av en jobbarkompis som lämnade återbud och för en gångs skull tackade jag ja till något roligt förutom punkkonserter och bajenmatcher.
Ensam gick jag dit i min oanvända blomskjorta och märkte snart att jag inte kände en enda person. Jag frågade fyra damer i övre medelåldern (får man skriva kärringar när man själv kallar sig gubbe?) om jag fick sitta med dom och det fick jag. Båten tog sin lov i kvällsolen och visade upp skärgården (bestämd form singularis) i sin bästa skrud. Trubaduren kämpade på med högt och lågt men i pauserna lyckades vi faktisk prata om väder, genusfrågor, utsikten och annat ovesäntligt.
Damerna kom in på arbetssnack så jag tog chansen att borra ner mig i vardagen utanför IT. Dom menade att dom kunde ingenting om IT och dom inte jobbade med detta. Jag frågade hur dom jobbade och de berättade att de var en grupp (inte team) på tio personer med en admin som delade ut arbetet på morgonen. Lika mycket till var och en. Sedan jobbade de på med telefon och ”pappersarbete” (som jag dock anar var digitaliserat) tills de var klara och kunde gå hem. Man kunde gå hem redan vid 14 om man jobbade på bra och hade enkla ärenden. Jag frågade om de hjälpte varandra om de blev klara tidigt men det fnissades bort. I slutet av månaden så fick de veta hur många ärenden de klarat av jämfört de andra. Även hur kunderna i telefonen hade betygsatt deras handläggning. Och sedan fick de kanske ett pris som årets handläggare och ett diplom.
Kvällen som jag trodde skulle bli ett rekordförsök i räkor slutade faktiskt i en väldigt viktig insikt: Vi på IT håller på med vårat och tror att det arbetssättet är det enda. Här var fyra damer som var väldigt nöjda och glada för sitt jobb. Långt ifrån agila principer, coacher och AI. Frågan är om man ska skratta eller gråta.