Jag bor med min fru och katt i en bostadsrättsförening med 18 hushåll i form av parhus och atterfallshus. En väldigt liten förening borde innebära en enkelhet och trivsel, men tvärtom ska du få veta.
När villaägare med äganderätt har sina egna tomter så har vi nyttjanderätt till våra tomter. Det innebär i praktiken av vi förväntas sköta om våra tomter och får ensamrätt att nyttja dessa som tack. I praktiken genar våra grannar kors och tvärs över alla tomter och bygger hus och staket hej vilt för att boa in sig. Bodar har byggts, staket har satts upp, skyhöga tujor anlagts och elledningar har grävts ned under tomterna utan ritningar eller elkunskap, för att en enstaka Teslaägare ska få sitt. Helt utan styrelsens vetskap. Frågan om laddstolpar har varit uppe på årsmötet och röstats ned på grund av att endast 7 av de 18 behövde laddstolpe så nu bygger alla sin egen stolpe. Hela området är fullt av svartbyggen som satts upp utan styrelsens godkännande och nu är det försent att öppna denna Pandoras box. Ingen i styrelsen vill ju riskera grannsämjan och speciellt inte om de själva skulle få riva mycket om det uppdagades.
De boende har en härligt skiftande demografi. De flesta är barnfamiljer med 1-3 barn i åldrarna 1-10. Sen har vi ungdomarna med sin första lägenhet som bor i de små atterfallshusen. Och sedan gubbarna och gummorna som har all tid i världen över att påta i trädgården. Mysigt men väldigt skiftande behov. Alla vill vi ha tyst vid läggdags men ingen har samma tid för detta.
Området är nybyggt men lämnar mycket att önska i form av infrastruktur såsom asfaltering, häckar mm men det löser vi själva enkelt utan att styrelsen behöver blandas in. Det kan bli rätt spännande kreationer av hobbysnickarna.
Husens lägen bidrar också till föreningens komplexitet. Vissa har strålande Kvällssol medan andra stirrar in i en tujahäck. Vissa nyttjar inte parkeringsplatser eller ser dessa medan andra hela dagarna får se hur barn leker mellan och snart under bilarna. Varför ska vi vara med och betala/jobba/etc för något som vi inte ser eller nyttjar?
Föreningsvanan är skiftande. Få av oss vet vad en förening är och vilket jobb som behövs, främst i form av en styrelse. Själv har jag suttit i ett år men fick nog av den ostruktur som rådde och sedermera engagerat mig i valberedningen istället. Att vara valberedning innebär i stort sett att man ser till att det finns styrelsekandidater till årsmötet. I vår förening är de flesta egon utan föreningsvana som inte fattar att man måste hjälpa till och det är stört omöjligt att få folk att ställa upp – förutom de nyinflyttade som kommer glada i hågen och sedan ruttnar efter ett år.
Jag brukar säga att vi borde sälja sändningsrättigheter till Canal+ för vårt område som en realitysåpa. Upp med ett tjugotal dolda kameror. Härifrån flyr alla och vill sälja så fort som möjligt på grund av den usla grannsämja som råder och rotorsaken är föreningens komplexitet som får sitt crescendo under städdagen vi har årligen som det nu var det dags för och alla kämpar med för att undvika.
Några veckor innan och från himlen kom datumet för städdagen med anmodan att ställa upp. Men då var det ju försent för man hade redan hunnit boka sitt Sats-pass och den där weekenden på landet. Det speciella med just denna städdag var att vi skulle sätta upp ett 25 meter långt staket på lek… eh…parkeringsplatsen. Upprop hade gått ut till de boende men endast jag och en till hade räckt upp handen för detta projekt. Någon nämnde att hon minsann ställde upp trots att hon inte nyttjade denna parkering. Stort! Men klockan 10 på lördagen stod vi där i alla fall 4-5 personer (av ca 30 vuxna boende) redo att sätta igång med städdagen och staketet. Var de andra var redovisades aldrig men det gick tydligen att swisha sig fri för 100:-. En person från styrelsen hade utsetts till projektledare tror jag och viftade med ett tomt A4, en penna och en linjal. Det fanns alltså ingen plan, inga verktyg, inget material och inga som ville arbeta. Vi fyra stretade på riktigt bra under städdagen med staketet men ingen hade ju signat upp för mer än just denna dag och ett 25-meter långt staket trollar man inte fram.
Nu har jag och min fru jobbat fyra dagar med detta staket med ett avbrott för att vi inte kunde sätta ned stolpar där vi anade elledningar gick samt att flytta runt materialet som måste ligga på de boendes parkeringsplatser. Vi måste bryta varje kväll på grund av mörkret men vi stretar på medan grannarna kämpar med att inte möta våra blickar när de parkerar sina bilar. Vi får väl se om det blir klart i år då min gubbrygg börjar göra sig påmind, så kanske får vi fortsätta på städdagen i vår. Om vi bor kvar.