Jonas Erikssons domargärning är väl sammanfattad i självbiografi. Från att han som liten grabb började döma fotboll i Norrländska skogarna till de stora matcherna på Camp Nou och Wembley. Otaliga är de matcher han räknar upp och det blir lite väl många för min smak, men jag förstår att det finns ett syfte i att rapa upp dessa då slutklämmen handlar om varför han inte fick sin Champions leauge final han hade drömt om. Ingen annan hade ju så höga betyg över en längre tid som han och få var mer kvalificerade. Jag hade hellre nöjt mig med en appendix med alla matcher och de betyg han fick men då hade boken blivit väl tunn. Anledningarna till att Jonas inte fick sin final, misstänker Jonas, var en kombination av att gentjänster gick före prestation samt att han hade vänner som hade blivit paria i UEFA.
Höjdpunker i boken är när han ljög för Ronaldo när denne ville ha matchbollen som han gömt i sin väska samt när han skitsnackar med Messi och de andra stjärnorna i spelargången. Även mycket intressant hur domare får stå i kalsonger och väga in framför sina chefer. Alla personer nämns med namn utom Jonas fru som stöttar honom i vått och torrt och det får mig att undra om det har något med säkerhet att göra? Boken blir dock väl mycket självuppskattning och väldigt lite av självrannsakan och de brister som även Jonas måste ha. Men det kanske ligger i en domares natur att aldrig ha fel?
”Fel gör alla…De domare som inte tål kritik bör byta jobb. Jag hade aldrig haft problem med att få kritik så länge den var saklig och baserades på fakta och regler – inte på personligt tyckande.”
Jonas Eriksson
Visst ska kritik vara saklig där håller jag med men vad är det för fel på sakligt personligt tyckande om alternativet är den tystandskultur som råder hos Jonas arbetsgivare SvFF. När jag under en kortare period i livet var fotbollsdomare så uppskattade jag snacket på planen och att spelare TYCKTE att det skulle vara straff. Jag kontrade alltid med att jag inte TYCKTE det och så hade vi rett ut detta. Jag dömde dock längre ner i divisionerna och kunde alltid ta fram ässet om stöddigheten blev för stor och förkunna att ”jag är inte bättre än så här – tror du de sätter de bästa domarna att döma sådana här skitserier?” Angående kritik så saknar jag kritiken mot SvFF som sin arbetsgivare och de domare som nyligen torskat för fiffel med skatten på domararvodena. Utelämnadet av detta känns som att Jonas inte vill rasera vad som komma skall?
Det jag tar med mig från boken är vilka ynkryggar dessa domare är som slickar uppåt mot UEFA och FIFA, allt för att få döma den där finalen. I en del av boken mordhotas en domare av sin domarchef inför alla andra domare under en kurs. När vuxna människor inte säger ifrån för att skydda sin karriär kan jag förstå det. Men aldrig acceptera.
Jonas är en skärpt kille med rötter i näringslivet och när nuvarande generalsekreteraren i SvFF, Håkan Sjöstrand med sin tystnadskultur får kicken så kommer Jonas ta över. Då blir det spännande att se hur SvFF kommer förändras och om Jonas kommer leva som han lär i de senare kapitlen av boken.
Boken får betyget 3 (av 5)
Detta var en bokrecension av mig. Vill du veta varför och hur jag gör dessa så kan du läsa om mig som boknörd här!