Då har det hänt igen. Detta var det fjärde gången jag stötte på progmofon, dvs motsatsen till teamspelaren eller divan som vi kallar hen inom idrotten. Denna gång ville han inte ha kameran på och heller inte presentera sig digitalt då det sparades i molnet. Jag kände igen typen direkt då jag stött på den tidigare och visste att det skulle bli en kamp. Jag den inhyrda konsulten med en agil agenda och brist på affärskännedom vs den sedan länge anställde utvecklaren som bara ville koda och inte vara med i ett team.
Den första gången var för länge sedan då jag skulle sätta upp en helt nytt team för en uppköpt produkt där även produktägaren och den ende utvecklaren ingick i köpet. På kort varsel rekryterade jag och hyrde in tre andra utvecklare för att skräddarsy produkten till företagets produktportfölj. På den första sprintplaneringen så hade de nya inte stor koll på vad vi satt och planerade om. Ännu mindre hur komplexa de user stories vi ville göra var. Jag var tydlig med att våra stakeholders senare skulle förvänta sig ett hum om när deras saker skulle kunna levereras av oss och därför skulle vi prova på planning poker för att senare bli bättre på detta. Idag är jag förnuftigare och skulle aldrig göra så utan vänta några sprintar för att ha något att luta oss mot. Och i bästa fall skippa estimering helt.
Men nu satt vi där med nyinköpta kortlekar och diskuterade. Mats (utvecklaren som kom på köpet) kunde ju produkten utan och innan och visade kort 1 hela tiden, dvs 1 storypoint. Jag påpekade att vi skulle ta höjd för parprogrammering så vi började lära oss produkten och estimaten slutade med kompromisser som de bör göra.
Helgen kom och flitens lampa slocknade. Utom för Mats tydligen för på måndagens första historiska ”daily” så flyttade han alla våra post-it till done kolumnen. Det här var innan det fanns psychologial safety både i vårt team men även som koncept så ingen protesterade.
Jag gick till chefen och sade att det var han eller jag och det beslutet var ju lätt. Jag som konsult och nästan klar med mitt uppdrag, att bygga ett nytt team vs Mats med all produktkunskap. Jag noterade också Mats nya T-shirt han bar dagen till ära och som går att köpa online här.
Efter mitt avslut en månad senare fortsatte teamet med Mats som ”Scrum master” och tydligen gick det bra (fick jag senare veta) ett tag tills våra stakeholders hörde av sig och undrade när sakerna skulle vara klara. Systemet var ett härke av åratal av genvägar (technical debt) och de inhyrda konsulterna försvann samtidigt som systemet valdes att skrotas. Mats är och förblir en av de bästa utvecklare jag stött på men för att samarbeta kring kunskapsarbete så krävs det mer. Jag är själv gammal systemutvecklare och ville då vara ifred när jag grottade ner mig men hade jag tagit hjälp av teamet då så hade det gått bättre. Med facit i hand så var nog systemet utdömt med eller utan honom men jag skulle gjort mer för att ge honom den hjältestatus han behövde så väl.
Några år senare stötte jag på Pjotr, en ryss med stor talang för molntjänster. Vårat team migrerade till molnet och han satt inne med all kunskap. På vår teamövning menade han att han också var en teamspelare, då han var duktig på basket. I basket finns en taktik som heter ”isolated play” som går ut på att skapa ytor för den bäste spelaren och det var nog så han menade. Tvärtom mot Mats som gjorde allt så gjorde Pjotr en (1) story. Teamet estimerade arbetet till 2 storypoints, dvs en baggis, men den tog sex veckor att genomföra. Då Pjotr satt inne med huret på lösningen så kunde vi inte utmana honom i varför det tog evigheter. När vi bad honom att ta med någon på resan för lärandets skull (aka Wingman) så hänvisade han till manualen. Han ville att man först skulle läsa denna och sedan ställa frågor hellre än att uppta hans dyrbara tid med, i hans ögon, basala frågor.
Olle hette en annan progmofo. Han var 64 år och skulle snart gå i pension. Vi var inne på andra året av en stor migrering av Olles baby och här kom jag och skulle vara Scrum master. Lycka till. Olle hade ett kroppsspråk som osade desillusion och hade vänt sin skärm mot fönstret, omöjlig att se för de andra i teamet. Men sent till mötena kom han aldrig. Olle var av den äldre skolan som hade legat i lumpen och där var man i rätt tid, på rätt plats med rätt utrustning minsann. Eftersom jag själv är gammal stridspitt så såg jag chansen att värva över Olle här. I väntan på de sena pratade vi ofta lumparminnen och började även fika och luncha tillsammans. När det sedan var dags att välja ny Scrum master efter mig då jag skulle ta ett nytt team så var Olle inte sen att räcka upp handen. Han skulle sedan bli en av de bästa Scrum masters jag coachat, fem i tolv.
Martin var bäst på maskininlärning och en riktig nörd. Han tog varje chans att bli av med mig som Scrum master så han kunde få nörda ner sig i fred. En gång skrev han ett mail till chefen att teamet ville bli av med mig. Problemet var att…
Prenumerera för att fortsätta läsa
Prenumerera för att få tillgång till resten av det här inlägget och annat prenumerantexklusivt innehåll.