Nicklas Lidström är, enligt min åsikt, den bästa ishockeyspelaren någonsin. Du säger Gretzky, jag tvivlar. Här skulle vi kunna spendera timmar med att debattera, vilket jag gärna gör över ett par öl. Men det finns mer än bara sportkunskaper som gör en stor ishockeyspelare. Och det är personliga mjuka färdigheter, inte synliga på planen, men mer troligt i omklädningsrummet. Dessa färdigheter är mod och ärlighet som jag tycker att Nicklas saknar. Det är mycket vanligt inom idrottsvärlden att du lyder din tränare oavsett vad, för att få speltid på planen snarare än på bänken. Det finns inget namn för detta fenomen, så jag uppfann det och kallar det Lidström-syndromet, vilket är en effekt av den toxiska kulturen, mer känd som ”Management by Fear” (Ledning genom rädsla).
Tack för att du Tvivlar
En sen kväll år 2011 såg jag mitt favoritlag på TV i NHL, Detroit Red Wings, spela en match. Red Wings hade 2009 vunnit Stanley Cup med fem svenska spelare – den här versionen av Red Wings hade nio. Två av dem var deras kapten Nicklas Lidström och Johan Franzén. Johan gjorde fem mål den kvällen och han kommer för alltid ha en plats i mitt hjärta eftersom han gav mig en av mina lyckligaste sportögonblick. Innan detta var jag en Red Wings-supporter, men den kvällen 2011 blev jag en Red Wings-fan!
Snabbspola till 2018. Johan har nu avslutat sin karriär på grund av psykologiska problem. Han bor ensam i ett hus långt borta från service och hockey i utkanten av en liten svensk by. Nicklas har också avslutat sin aktiva karriär men arbetar som manager i Red Wings-organisationen. I en intervju berättade Johan för en reporter att hans problem började med behandlingen han fick från Red Wings-tränaren Mike Babcock. Johan kallade Babcock för ”den värsta personen jag någonsin har träffat” men gick inte in på några detaljer. Tränaren var ständigt på Johan med kritik och förminskning, men förmodligen inte mot Nicklas. Ingenting hände självklart på planen där människor kunde se, men i omklädningsrummet där tränaren styrde genom rädsla. Att bli kapten i ett idrottslag är speciellt. Du har tjänat det genom års storartad spel, men också genom att vara en informell ledare i laget med din personlighet. Samma sak gäller för Nicklas, men här kommer mitt problem med honom. Nicklas har konfronterats, eller borde jag säga vänligt frågats (eftersom reportern förmodligen hade enorm respekt för honom), med detta uttalande från Johan, men hävdar att ”han såg ingenting”. Skitsnack Nicklas, du var där i omklädningsrummet! Du såg vad som hände, inte bara med Johan utan med andra spelare också. Och du tittade bort istället för att visa stake, ärlighet och laganda för att utmana tränarens behandling av dina lagkamrater. Naturligtvis känner jag inte till detaljerna från omklädningsrummet, men det finns inga spelare som vill riskera sin karriär genom att kritisera sin tränare inte ens du Nicklas. Detta är normen i NHL än idag. Du håller tyst eller spelar någon annanstans. Nicklas, du kommer för alltid vara den bästa spelaren i min bok – men den sämsta kaptenen.
Så när ditt lag ska välja en kapten, se till att spelaren har inte bara de formella färdigheterna utan också förtroendet från spelarna. Inte en kapten utsedd av tränaren. Detta gäller också inom affärsvärlden, inte bara inom idrotten.
I ett framtida inlägg kommer jag berätta hur tysk ledarstil i Bundesliga fungerar. Berättad av min dotter som spelar handboll där. Men det kan hon inte komma ut med under pågående karriär, bara för mig.
Tack Dan4th Nicholas för bilden.
Men du kanske tvivlar?
Annons
Vi vet inte hur och när Babcock pratade med Franzén och vi vet inte om övriga spelare märkte att Franzén mådde dåligt. Lidström hade turen att redan från första skridskoskäret agera rätt på planen och har aldrig konfronterats av Bowman/Babcock/Lewis/Smith etc. Han till och med frågade en lagkamrat varför Scotty aldrig pratade med honom. -”Det beror på att du spelar bra, finns inget anledning att tilltala dig”. Fick Lidström som svar. Om man aldrig varit i onåd är det svårt att förstå de som kanske är hackkycklingar.
Hälsning från fd. kollega på Folksam, Johan Forslund.
Intressant det där med att han aldrig pratade med coacherna. En oskriven regel eller tystnadskultur?