För länge, länge sedan så jobbade jag som systemutvecklare med metoder som RAD, DSDM och andra begrepp man stötte på i Computer Sweden, tidningen som kom på torsdagar och där man först fick nys på det senaste trenderna. Som medlem i dataföreningen fick man prenumerationen på DS gratis och det var väl värda pengar då webben inte ännu tagit schwung. På Dataföreningen var jag ”motor” i flera nätverk och som den egenföretagare jag var, så var nätverkandet viktigt så att man i förlängningen fick uppdrag. Givetvis lärde man sig något på vägen också men ingen ska säga något annat än att det var uppdrag man var ute efter. Det märkte man på de som var engagerade i nätverken, så fort de fick uppdrag försvann de spårlöst.
1998 startade jag en maillista som fick namnet SMITE. Det stod för SMå IT Entreprenörer och bestod till en början av mitt eget nätverk för att senare bli grunden för RFA. SMITE diskuterade IT i stora drag och började ofta med att jag citerade en artikel i CS.
2001 startade jag stiftelsen och nätverket Real Free Agent som en reaktion på de många konsultmäklarna som började ta över marknaden från nätverken. Samtidigt kom webben med marknadsplatser för uppdragsförmedling och nätverken förlorade en stor del av sin betydelse.
RFA började som en affärsidé jag hade 1998, då jag satt på ett evighetsuppdrag i en källare på Alfa Laval i Tumba. Bra betalt, men kompetensen — ditt enda värde som konsult — försvann snabbt. Jag skissade på en treenighet som skulle lösa problemen för den egna företagaren:
- en Community för kompetensutveckling och gemenskap
- en marknadsplats på Internet för fri förmedling av konsultuppdrag
- ett projektkontor för administration och kundfront.
Marknadsplatsen fanns då redan sedan ett år, som ett hobbyprojekt (cvlibrary.net). Det var Sveriges första marknadsplats på nätet för konsultuppdrag.
Projektet som nu började formeras, fick namnet texas.net. Det fick en miljon i riskkapital av Framtidsfabriken för en förstudie. Men lagom till starten började It-bubblan att spricka, och projektet lades på is. Istället slogs cvlibrary.net ihop med den nyss uppstartade webbplatsen konsultuppdrag.com.
Den nya webbplatsen döptes till contractpartner.com och blev snabbt under år 2000 den största webbplatsen för förmedling av uppdrag åt oss små IT-konsulter. Det fanns en avsevärd volym av uppdrag cirkulerande i systemet. Mot slutet av 2000 beslöt jag mig dock för att lämna arbetet med konsutuppdrag.com. Jag tyckte att för många ”obehöriga” (läs: engelska konsultmäklare) hade fått platsen som sitt dagliga verktyg. Det resulterade i att vi IT-konsulter fick lågkvalitativa uppdrag i tredje och till och med fjärde hand.
Jag reagerade mot att ordet ”fri agent” frekvent användes — hur kan vi kalla oss fria agenter, om vi är nöjda med att vara underkonsulter och att sitta sena nätter för att sköta vår administration? Jag registrerade i stället webbplatserna realfreeagent.com, realfreeagent.net, realfreeagent.org och realfreeagent.se, som ett avstamp för ett kommande, icke kommersiellt nätverk för oss små. Notera att namnvalet var ”IT-fritt”!
Databasen från contractpartner.com användes för ett första utskick av nyhetsbrevet RFA news där jag bjöd in till ett första infomöte i Hightech building i Stockholm. Ett litet konferensrum för 20 personer var bokat, men 60 personer anmälde sig! Jag blev tvungen att gallra, och 30 personer — de flesta på ståplats — slöt upp en sen kväll i oktober 2000. I RFA news nr 2 kunde man läsa:
RAPPORT FRÅN DET FÖRSTA INFOMÖTET
60 personer anmälde sig, men endast 30 kunde beredas plats. Övriga kommer få personlig inbjudan till nästa möte. Vi träffades, 30 st ärrade IT-konsulter, i Hightechbuildings toppvåning över några öl och mackor för att diskutera IT-konsultens vardag och hur denna skulle kunna göras bättre med RFA. Alla presenterades för varandra och genast uppstod nya kontaktytor.
Efter tre timmars diskussion var vi tvungna att lämna lokalen, annars hade vi nog fortfarande suttit kvar. Vi kom överens om att ses snart i egenskaper av RFA-special-agenter med möjlighet att formera konceptet. Jag blev kvar och städade en halvtimma efter mötet, och när jag kom ut på gatan stod en grupp människor kvar där. Tydligen hade dom fått något att diskutera? Förhoppningsvis kommer dom fortsätta denna diskussion inom ramarna för RFA — annars har dom i alla fall fått nya kontakter och en trevlig kväll.
Vi fortsatte sedan att ha frekventa möten ett par gånger i månaden och hade ett tiotal möten i källarlokaler. Vid några tillfällen samlades vi hos någon av intressenternas företag. Tongivande deltagare var då bl.a. Matthias Hjelmstedt, Johan Näslund, Boo Löfberg, Kerstin Fredén, Eva-Liss Göthe, Ingrid Forsman och Rolf Ohlsson. Vi jobbade med brainstorming i workshopform, och vid varje möte var vi mellan 5 och 20 personer. Vi kom snart fram till att vi behövde ha en fast grund att stå på istället för det virtuella nätverk vi nu hade, med ett 50-tal medlemmar. Diskussionerna utmynnade i beslutet att starta stiftelsen RFA.
RFA kom att finnas både i Stockholm, Malmö och Gävle med både golfträffar och pubaftnar när det upphörde 2005.
Men maillistan SMITE höll formen och där kunde alla vara med. Dock var det fler tärande än närande deltagare och det var förgäves att få folk att förstå att man förväntades bidra också. Tyvärr ligger det i en egenföretagares natur att inte avslöja sina brister och fråga. Det blev därför ofta en debatt som handlade om hur man SKA göra hellre än vad man skulle kunna göra. Besswerwissrarna firade triumfer i sina monologer och det var tydligt att de hade tid till detta också. Dvs inget jobb.
Och det var på SMITE som någon postade länken till det agila manifestet när det kom 2001. Under en maildiskussion om samarbetsformer så surfade jag dit med Altavista eller Netscpae (som då var de enda webläsarna) och gillade det jag såg. Jag gillade det så mycket att jag lade ner mitt engagemang i RFA och satsade allt på det löst sammansatta nätverket Agile Sweden som jag då grundade. Ny maillista skapades, nu med fokus på agilt och vips så var vi 100 medlemmar. Det agila budskapet var ju precis så vi alla tänkte men misslyckades med att uttrycka. Det var inte svårt att tillbe den nye guden.
Efter några svåra år för IT runt 2002 började det hända saker igen. Webben började mogna och alla skulle plötsligt vara där. Ingen visste dock varför men alla var rädda för att bli tvåa. I det sammanhangen började jag föreläsa på företag om Agile – den nya flugan. Jag minns speciellt ett tillfälle jag tiggde till mig på Folksams projektkontor. Jag pratade om Agile som då var något som fick små rubriker i CS och som ingen riktigt hade koll på. Jag minns inte vad jag sade men jag vet att det inte var rätt tajming just då. Jag kände de flesta i rummet då jag tidigare hade jobbat där men frågorna var obefintliga och man kände att det var något som katten släpat in.
Åren gick och maillistan Agilesweden blev stället man hängde på efter jobbet. Det var där man lärde sig något och det var där man träffade likasinnade. Här vågade man plötsligen ställa frågor då ämnet var så nytt och det inte fanns något facit. Jag undrar hur många miljoner kronor som listan dragit in i form av nya affärer? Parallellt med det började AS med fysiska träffar som pubkvällar och bokcirklar. Nätverket blev mer och mer formaliserat och fick en styrelse och det var väl ungefär då runt 2006 som jag klev av AS då jag ansåg att nätverk ska vara löst sammansatta och inte formaliseras. Maillistan blev dock kvar och det var det viktigaste, det var där man kunde får experthjälp, eller ska man säga expertåsikter om sin uppkomna utmaning.
Runt 2009 startade även Agila Sverige som en årlig mötesplats med talare. Något som jag tror inte har någon koppling till AS och som jag förstår är en ideell organisation? Jag undrar hur överskottet förvaltas? Det måste vara en kassako för de inblandade. Jobbmässigt blev det mycket Scrum mastring de åren.
Offshoring inom IT kom 2011 som företeelse och vips startade jag nätverket Agile offshoring inom Dataföreningen. Jag hade då jobbat mycket med Ryssland och Indien och såg en kommande boom på den marknaden. Framför allt om man gillar utmaningar som jag var detta en mycket spännande nisch. Så här fem, sex år senare när jag ser på mina slides så är det synd att inte fler företag fick mina föredrag om detta – det hade i alla fall inte gått sämre. Agil coach kom som begrepp första gången och jag började använda det istället för Scrum master eller projektledare på CVn.
Åren 2015 – 2016 jobbade jag mycket inom offentlig sektor och blev varse den trögrörlighet jag annars bara hört andra raljera om. Hoppas jag aldrig mer får ett uppdrag där då det krävs en annan DNA än min för att vänta in effekterna.
Vi skriver nu 2017. Mitt förra uppdrag slutade i maj, så i juni, juli har jag varit på ett antal intervjuer där alla sökt Agila coacher, en roll jag jobbat i de senaste tio åren och som jag vill hävda att få har större erfarenhet i än jag i just detta. Det finns säker många bättre dock. På dessa intervjuer har jag fått stor insikt i ett antal organisationer som jag tidigare ej stött på och kan rapportera att alla har de försökt och försökt ”bli agila” men inte lyckats. De försöker nu igen genom att hitta nya Agila coacher som tar vid där de senaste misslyckades. Och det som oroar mig är att det är stora välkända företag vi talar om. Ett grundläggande fel de gör är att de alla letar efter en som jag kallar det en ”Scrum-master plus”. Dvs en bra systemutvecklare som jobbat som scrum master men nu är redo för att ta sig an hela organisationen. De letar inte efter någon som kan coacha en organisation holistiskt och förstå att företag oftast är något som har ett övergripande mål. Agil coach har blivit ny en karriärväg bara och en floskel. Det vimlar nu av agila coacher där ute som läst boken och predikar det man SKA göra. De som har hållit rekryteringsintervjuerna är själva konsulter då slagsidan konsult/anställd ofta är 80/20 och de som är anställda inte har tid för oviktigheter som tillsättning av ”resurser” som det kallas.
Samtidigt har upphandlingsenheten outsourcat sitt eget jobb och tar inte ansvar för vad som kommer in utan ser bara till att reducera kostnaderna. Men de erfarna projektledarna vet vilka de vill ha i projekten och kringgår lätt dessa ramavtal. Problemet uppstår dock senare när man skyfflar in/ut konsulter på löpande band utan långsiktig plan och tror sig kunna bygga en kultur med detta. Det är då man släcker bränder men fimpar i lövhögen. Och så får man börja om sig agila resa. Nu kallar man den något annat bara.
För att knyta an där jag började med mitt motstånd till konsultmäklare så är jag stolt att, trots ett femtiotal genomförda uppdrag, aldrig fått ett uppdrag via en konsultmäklare.
Jag vill dock passa på att nämna att det finns en handfull mäklare som är bra och tillför något i processen men de vet de själva om och det vet de riktiga upphandlarna också.
Jag vet att jag nu biter den hand som föder mig men jag vet att jag talar för många andra. Med erfarenhet kommer mod. Konsultmäklarna har bidragit till att timpriserna nått rimliga nivåer men också lett till en dumpning av priserna som gör att oseriösa kommer in och sprider oro och sänker kvaliteten.
Tillbaka till maillistan Agile Sweden som nu är inne på sitt tolfte år och börjar sakta dö ut. Nätverkandet sker på Sociala medier numera och maillistor med all deras förträfflighet börjar bli sällsynta. Om jag summerar mina sexton agila år så trodde jag nog att vi skulle kommit längre idag. Allt snack om samarbete, kommunikation, leverera snabbt etc har säkert bidragit till en bättre värld men att vi fortfarande har så mycket tjafs hade jag inte förväntat mig. Men vad vore världen utan utmaningar. Agile RIP.
Mitt nästa projekt är att ge ut en bok med liknande resor som ni alla haft under de agila åren 2001-2017. Vill du skriva en text om dig likt ovan och få ett eget kapitel? Hör av dig!