Norra Sentinel är en avlägsen ö utanför Indiens kust avkopplad från omvärldens problem och möjligheter. Det sägs att stammen på ön har samma levnadsstandard som de hade på stenåldern för 60.000 år sedan. 2008 beslöt sig en kristen missionär att ändra på det och reste dit ensam med en specialproducerad bibel som var vattentät för eventuella eskapader. Han erbjöd stammen gåvor som fisk och kokosnötter men även moderniteter som saxar och säkrhetsnålar för att vinna stammens förtroende. Sedan dess är han försvunnen och antingen lyckades han med sin infiltration och sitter nu runt en lägereld och lär ut konsten att ta sig till himmelriket eller så stämmer de vittnesmål som finns om att han blev dödad i ett pilregn.
Nyligen tog jag mig an ett team som jobbade som de alltid hade gjort och var nöjda med det. Teamet bestod till 50% av konsulter och till 100% av personer över 50 år. Alla de anställda hade jobbat i samma team över tio år. Men ledningen hade bestämt att även detta team skulle effektiviseras med ett agilt arbetssätt. Jag närmade mig teamet nyfiket som jag alltid gör och kunde snart konstatera att arbetssättet var föråldrat och ledtiderna var oerhörda. En user story snittade tre månader och en epic ett år. Men det intressanta var att deras kunder nöjde sig med detta. Det rimmade bra med kundernas budgetprocess att kunna lägga en beställning i oktober då man precis fått OK på kommande års budget och sedan få leverans ett år senare, precis innan den årliga mässan i Hannover då det skulle visas upp. Som agil missionär hävdade jag att effekten som förändringen avsåg förmodligen klingade av med tiden och att nyttan ett år senare inte var samma som om de hade fått en delleverans i november och resten senare – eller i bästa fall inte alls.
Till saken hör att jag inte var den första missionären i denna stam. Mellan raderna läste jag åter igen ”jaha här kommer nästa viktigpetter, låt han hållas så gör vi som vanligt sen.” Jag lyckades i alla fall få till ett retrospektiv innan jag blev dödad i pilregnet. På retros brukar jag ge teamet tio minuter att brainstorma sina bidrag innan vi slår ihop dessa till en diskussion om vilka åtgärder vi ska vidta. Efter tre minuter avstannade bidragen på den digitala brädan. Åtta bidrag på nio personer varav fem kom från hövdingen från stammen. Av dessa åtta bidrag röstade vi fram fyra actions, varav tre var föreslagna av hövdingen helt utan invändningar från stammen.
När jag senare skulle stötta dessa fyra actions att nå sina mål så fanns inte tiden för infödingarna att engagera sig, de var fullt upptagna med att få mat på bordet. Lite senare kom pilregnet i form av utfrysning och obesvarade mail så jag tog min vattentäta playbook och gick till nästa team som tog emot mig och (inte men) som än idag tvivlar på mitt budskap och blir själva bättre för varje dag utan mig.
Lärdom: Att tro för mycket kan kosta livet. Om inte medvetenhet om förändingens nytta (whats in it for me) finns så är det svårt att skapa entusiasm (ref. ADKAR). Ibland är det bäst att bara låta saker och ting vara och sakta tyna bort.