Socrates kommer vi ju ihåg som en av de allra skönaste. Som Jules i Pulp Fiction och Che Guevara i en person. Eller hard-drinking, chain-smoking doctor with an eye for the ladies som någon benämnde honom, VMs bäste spelare 1982 som spelade med skomärket Topper något ingen aldrig gjorde vare sig före eller efter honom. För oss boomers var det viktigt med skor och är det fortfarande. Skorna gör mannen eller vad det hette. Men det är hans namne detta handlar om några år tidigare.
Sokrtates den äldre var en filosof i det gamla Grekland och hade en mentalitet av ödmjukhet och kontinuerlig inlärning. Den sokratiska metoden, kännetecknad av erkännande av ens begränsningar och strävan efter kunskap genom öppna, utforskande samtal, speglar en sund inställning till intellektuell tillväxt. Själv försöker jag leva så med att lära mig något nytt varje dag, vara nyfiken och hävda att jorden är platt för att få folk att diskutera, och be dem förklara skillnaden mellan efficiency och effectivness en gång till (då jag vet att hälften i rummet inte vet det), med risk att bli dumförklarad.
I kontexten av impostorsyndromet (tro sig inte veta något) och Dunning-Krugereffekten (tro sig veta allt) uppmuntrar den sokratiska metoden individer att erkänna kunskapens omfattning och omfamna tanken att det alltid finns mer att lära. Den främjar en kultur där att ställa frågor, erkänna okunnighet och delta i samarbetsinriktade diskussioner värderas.
Denna syn är i linje med konceptet ett growth mindset, ett begrepp populariserat av psykologen Carol Dweck. En tillväxtmentalitet innebär tron att förmågor och intelligens kan utvecklas genom engagemang och hårt arbete. Individer med en tillväxtmentalitet är mer benägna att söka utmaningar, uthärda motgångar och se ansträngning som en väg till mästerskap trots att han aldrig fick sitt VM-guld.
I en arbetsmiljö kan främjandet av en sokratisk mentalitet bidra till en kultur av kontinuerlig förbättring och gemensam inlärning. Den uppmuntrar individer att framföra sina tankar, ställa frågor och delta i diskussioner utan rädsla för bedömning. Att omfamna tanken att alla, oavsett deras expertis, har något att lära och något att lära ut skapar en positiv och samarbetsvillig miljö.
Så när du nästa gång sitter där och vill att mötet ska ta slut, tänk på Socrates och ge honom cred för sitt spelsinne genom att ställa en sista kontrollfråga som skapar den där debatten som för oss bakåt och sedan framåt. Annars skulle du gått ut från mötet för längesedan din fegis.