Kommentarsfältet på intranätet – shhh

Ett bra mått på tystnadskultur är att räkna antalet kritiska inlägg i kommentarsfältet på intranätet. I en nyhet på intranätet gratulerades en säljare till att ha gjort en storaffär och det skall han ha. Men på frågan om vad det var som avgjorde till företagets fördel så sa säljaren:

– Vi frågade vad som avgjorde till vår fördel och de sade att det var vår fantastiska service när det gällde att svara på alla frågor både på julafton och nyårsafton, haha! De andra bolagen hade betydligt sämre service.

I kommentarsfunktionen under detta inlägg kan man räkna 41 kommentarer. Alla av typen ”grattis” och ingen med ens en antydan på att säljaren här sätter en hög standard för att jobba helger. På jobbet kunde jag dock överhöra enighet på att detta var skit, men ingen vågade skriva någon kommentar om detta. Jag kunde ha gjort det, men det hade bara varit mer gnäll från en grinig gammal gubbe. Var har vi alla glada unga flickor som kan utmana organisationen? Jag trodde det var hela grejen med generation Z som stöddiga utmanare av oss trötta griniga boomers? Eller har ni allaredan sällat er till majoriteten av oengagerade eller oss boomers som har några år till pension och som sitter still i båten?

Men ibland kommer det någon som ställer frågan varför. Den där frågan som vi inte trodde var möjlig och som det inte finns ett riktigt bra svar på annat än så har vi alltid gjort eller ändra inte ett vinnande koncept. Kejsarens nya kläder kan hända och skapa en förbättring av sällan skådat slag om bara någon har stake att ställa frågan varför på ett konstruktivt sätt. När så sker – våga ge denne en tumme upp annars blir det bara ännu ett gnäll.

Hur var det då med dessa kommentarer på 1900 talet? Vågade vi ifrågasätta då?

Det fanns inget forum för det som idag, man hänvisades till fikarummet där alla satt en eller två gånger om dagen och skapade teamkänsla och lågfrekvent nytta. Varje vecka kom den interna tidningen i våra postfack och gav oss något att engarera oss i. Nu är dessa tidningar gömda i arkivet och inte tillgängliga för personalen att ens glutta i, våra pokaler från den tiden när vi spelade fotboll tillsammans är nedpackade i ett förråd och den då beryktade företagsandan är sedan länge begraven och med det är historien är utraderad annat än i bilderböcker. De som var med då går snart i pension och är tysta. Men det är en annan historia.

Våra tidningar skapade underlag för oändliga diskussioner och ett engagemang för och en identitet med sitt företag utan att chefer lade sig i. Via dessa diskussioner spreds sanningar, sägner och utmaningar på ett sätt som inte görs idag med intranät och resultatet blev att man inte kände sig ensam i sin kritik. Så om vi ska vara riktigt ärliga så var det bättre förr.

#vågakommenteratufftattvaramotvals

Men du kanske tvivlar?

Annons