2004 startade jag och några vänner Camp Sweden för att samordna supportrarna kring svenska landslaget. Vi skulle ner och kolla fotbolls EM i Portugal och tyckte det skulle vara kul om vi träffade likasinnade på plats. Vi fick en webplats på Svenskafans.com och vips var vi flera tusen. Åren gick och vi blev många fler men det är bara ett femtiotal som idag har T-shirten jag lät trycka upp och som idag ligger i min låda oanvänd de senaste 10 åren (på grund av på grund av storleken).
Väl på plats i Portugal sprang vi runt med våra Camp Sweden T-shirts och andra gula tröjor och kände en mycket stark VI-känsla. En VI-känsla jag senare aldrig upplevt, inte ens när Bajen lirar. Efter ett par år gick CS från ett löst nätverk till en organisation och de kommersiella krafterna tog över så jag hoppade av. Men jag har funderat mycket på den där VI-känslan vi hade i början, hur kom den sig?
Jag tror att den byggde på att vi hade bra timing med ett bra landslag och ett sug på framgång men också ett glapp för många när det gällde att känna samhörighet – en identitet. Vår approach var också inkluderande, alla fick vara med och vi hade inga regler annat än gul tröja ska vara på under matchdagen. På stan under matchdagen vinkade vi glatt till alla gultröjor och hittade man ett bord med två gultröjor frågade man om man fick slå sig ned. Enkelhet, inkludering och identitet alltså. Det är så man bygger engagemang och VI-känsla. Jag tror att just den där gula tröjan alla hade var hela grejen. Under denna hade man sina bajentatueringar men på matchdagen fanns inte Bajen. Vi kanske grymtade lite om att vår spelare inte fick plats i startelvan men aldrig, aldrig vika ner sig förrän slutsignalen och trots 0-3 underläge gå hem.
En gång i tiden jobbade jag på det stora försäkringsbolaget och där hade vi en unik sammanhållning. Den var sprungen ur den idrottsförening företaget hade och där vi alla spelade i olika färger. Jag frågade marknadsavdelningen om detta rimmade med deras grafiska profil och fick vips en halv miljon att åtgärda problemet med. Sedan dess spelar företaget alltid i blått. Löpare, bowlare, rinkbandylag mfl inom föreningen hade alla samma tröja med företagets namn stort över bröstet. Det svetsade samman oss. En när jag var som coolast gick jag på Café Opera med den tröjan.
Engagemang = Identitet + delaktighet
Ove Holmberg
När jag idag går till jobbet vet jag ej var jag hör hemma. Vi har en sk virtuell organisation ovanpå den traditionella. Ingen på företaget vet var man kan hitta HR som ett exempel. Vi ses jobba tre dagar i veckan på kontoret men cheferna blundar för de seniora som sällan är på jobbet.
Och sedan har vi teamet jag jobbar i som ska vara autonomt. Företaget, avdelningen, enheten, teamet – var bor jag? Vem är jag? Och ingen T-shirt har jag. Äh, det är bara ett jobb, bry dig inte. Gå till jobbet. Heja Sverige – Heja Bajen.