För tjugo år sedan och innan Agile fanns gjorde jag mitt första publika föredrag på konferensen Sundsvall42. Temat var nätverkande och virtuella team hellre än outsourcing. Och när jag idag städade ”drajven” så hittade jag mitt föredrag och kan konstatera att jag hade rätt i det mesta. Jag sammanfattade det så här:
”Om vi börjar se projektet som en social process där vi lär av varandra, så kan vi redan i förstudien involvera de som är bäst lämpade, såväl tekniskt som socialt. Då har förutsättningen för ett lyckat projekt ökat. Vi exkluderar då de tärande mellanhänderna och jobbar som ett team mot det gemensamma målet. Förutsättningen för att nå hit är att vi som jobbar i projektet har det nätverk som krävs för att välja våra arbetskamrater. Ett gemensamt synsätt bör anammas i projektet och detta kan återanvändas i projekt efter projekt om man låter kontinuiteten vara i högsätet.”
I mitt föredrag gör jag upp med dåliga upphandlare och giriga konsultmäklare men även med företagen som outsourcar som strategi hellre än att ”äga IT”. Tjugo år senare och efter Corona så är de virtuella teamen den nya normen. Dock är vi fortfarande rädda för att anlita experterna eftersom dessa är dyrare, flyktigare och mer svåradministrerade.
När det gäller konsultmäklare har jag stött på många genom åren. En handfull av dessa vill jag kalla nyttiga då de engagerar sig i affären och inte bara skyfflar CV. Jag har dock aldrig, tack via mitt nätverk som jag byggt upp genom åren och som baserats för min nätverksidé detta föredrag detta handlar om, behövt anlita någon. Utom vid det senaste uppdraget där mäklaren erbjöd mig ett uppdrag på ett företag jag tidigare jobbat på och där jag skapade deras agila plattform 2008. Jag var för nyfiken helt enkelt för att tacka nej trots att mäklaren tog 10% utan att göra mer än så. Principer är till för att brytas. Väl där insåg jag hur tiden stått still sedan sist och den lilla effektiva organisation vi då hade nu hade skalat upp från fyra bra lokala team till 50 distribuerade grupper de kallade team. Det kommer bli ett inlägg senare om hur utvecklingen kan gå bakåt.
Men åter kring nätverkande och virtuella team. Tanken var att via ett företag som tog ansvaret och med ett minimalt arvode, samordna experterna och tillhandahålla dreamteam. Jag och ett tiotal likasinnade skapade då nätverket Realfreeagent (RFA) som en reaktion på detta och som skapade en enad front. Vi formaliserade oss som en stiftelse för att få en juridisk objektiv person hellre än ett litet bräckligt aktiebolag som vi alla hade. Tyvärr var marknaden omogen då, men jag vidhåller fortfarande att dreamteam är det mest effektiva sätt att bedriva förändring och nu när vi post Corona har nya normer så kan mitt nya koncept Friends, som riktar sig till företag som behöver agil träning, vara lösningen.
RFA hade följande uppdrag för sina medlemmar som alla var enmansföretagare. Att
- bilda ett aktivt nätverk av konsulter, som i RFA medverkar som individer, inte som företrädare för företag.
- tillhandahålla Internetbaserade verktyg och Internetbaserad information till såväl sina konsulter som till köparna av konsultköpare
- stödja affärsmässigt samarbete mellan RFA-nätverkets konsulter, så att dessa kan erbjuda rätt sammansatta resurser till större upphandlingar, under former som anpassas till köparnas upphandlingsrutiner.
- kvalitetssäkra nätverkets konsulter.
- aktivt stödja nätverkets konsulter i deras kompetensutveckling.
Ambitionen var god men omogen och jag hävdar att vi var för tidigt ute. Jag hatar ingenting men jag ogillar mycket. En sak jag ogillar mycket är besserwissers men i detta fall så här 20 år senare – vad var det jag sa?
Mitt i semestern 2021 /Ove Holmberg