Jag har varit och är mentor åt ett 20-tal personer. Allt som sägs mellan mig och denne stannar där och oftast handlar det om unga personer som vill lära sig mer eller äldre som hamnat i kläm. Skillnaden mellan mentor och coach är att coachen stöttar och pushar medan mentorn ger handfasta råd. Jag tar en kaffe/lunch/bira som betalning för detta och jag vill att det sker Face-2-Face och inte över något teamsmöte. Jag vill också att det sker i närhet till där jag för stunden jobbar. Råden jag ger handlar om den erfarenhet jag har och som kanske min vän saknar. Alltid sker detta dock via push, dvs jag hör aldrig av mig till denne, hen förutsätts kontakta mig. Såklart jag kan kontakta denne om den ber om det eller att jag känner att jag borde höra av mig. Tex när någon är deppig.
Att vara mentor är ett stort ansvar och är en stor ära när någon hör av sig. Idag är jag mentor för fem personer som bett om detta och vi ses från en gång om året till varje kvartal. Varje möte är något jag ser fram emot mycket och jag lär mig själv varje gång något nytt.
På mitt jobb finns många som borde skaffa en mentor, men inte mig då jag har stakes som kan gå stick i stäv med mina kollegors. Det krävs en distans och ett oberoende mellan parterna men ändå få till ett förtroende. Det krävs också att man sväljer en del stolthet för att våga ta detta steg.
Jag själv har haft ett par mentorer genom åren men inte nu. Jag borde givetvis ha det då jag klantar till det lite för ofta och saknar ett bollplank där jag kan testa mina hypoteser innan. Kanske en psykolog inte skulle skada då och då? Det verkar ju alla ha nuförtiden. Jag vill dock inte tassa in på denna profession, mina råd kommer från hjärtat och den erfarenhet jag från 40 år inom IT och 20 år inom Lean/Agile/Verksamhetsutveckling. Där kan jag bidra.
Vill du ha råd, hör av dig!