Idag är det 24 dagar kvar till vår nästa PI-planning, då man under två hektiska dagar planerar nästa PI. Ett Program Increment (PI) är i runda slängar 60 arbetsdagar men du kan vara säker på att planen har ändrats dramatiskt redan efter 20 dagar. Nyttan med dessa planeringar är att vi får insyn i vad kontrolltornet har i bakfickan för oss och får tiden att samarbeta mellan teamen. Samt godis.
Vad försiggår här egentligen?
/Professor Mats Alvesson
Som professor Mats ovan säger så undrar jag det med. Likt kejsarens nya kläder utmanas inte denna övning jag vill likna med en cargo cult. Man sätter upp beroenden och smider planer men redan dag 10 har detta förändrats radikalt och då är det ändå 50 dagar kvar till nästa så bit ihop.
Jag vill hellre se kontinuerlig planering och täta samarbeten. Öppna återkommande workshops där varje team förutsätts närvara med en person är det enkla sättet. Idag är det som sagt 24 dagar kvar till nästa PI, och har vi ingen aning om vad vi ska göra sen. Vad är målet? Till råga på allt är det en ”sommar PI” och det kan du skriva opp, att det inte blir något gjort då. I den skyddade verkstaden ställs inga krav och vi svenskar kommer lätt undan med semesterargumentet. Att inte bli involverad och informerad om framtiden odlar ett oengagemang. Man går till jobbet och låter cheferna planera. Här har man tre val som kanonmat i skyttegravarna:
- Köp läget. Gå till jobbet och knip käft. Pensionen väntar.
- Byt jobb.
- Gör någonting åt det och sluta gnäll.
Personligen kämpar jag hårt för att någonsin kunna köpa läget och inte bry mig. Men jag lutar åt 2.
