Jag är inne i en period med ljudböcker kring management just nu och tog en paus med Johan Cruyffs självbiografi My turn i hopp om att får en dos fotboll. Jag övertolkade titeln till att vara JCs sätt att berätta sin version och kanske var det så han också tänkte men det var ju egentligen en fint i fotboll – Cruyff-vändningen. Boken lärde mig att äntligen uttala min gamle idols namn rätt – Krauff och inte Kråjf – och ytterligare få insikt i hur storklubbarna inte sköts. Men det är JCs version och som lämnar en fadd eftersmak för att JC inte passar på att be om ursäkt eller erkänna att han hade ett enda fel i alla de konflikter boken handlar om. För som han (med lite ironi antar jag) säger i slutet att varför debatterar ni med mig, jag har alltid rätt. Och konflikter verkar han varit mästare på.

JC är inne på samma linje som jag när det gäller VAR men han uttrycker sig bättre än mig när han menar att ingen är felfri och den intressanta diskussion som följer på ett felaktigt domslut är en del av fotbollen. Man kan jämföra det med att bygga sin produkt till perfektion för att sedan finna att kunderna gått till konkurrenten medan de väntade, hellre än att skeppa en MVP som manar till reflektion. Den diskussion som infinner sig är en del av sporten/produkten och utan den blir det bara ytterligare en sport/produkt som inte utvecklas.

JC menar även att vissa saker förändras aldrig. Metaforen han tar upp är att mat alltid kommer ätas med sked och gaffel och det gäller även för fotboll i stora delar. Men det förutsätter att mat är någonting vi stoppar i munnen och som vi behöver. Men om hundra år kanske vi har ett piller om dagen? Vad vet jag och vad visste han? JC tar detta med förändring vidare i en väldigt självsäker ton genom hela boken och jag ser honom tyvärr som en gammal stofil, hellre än min idol som tillsammans med Pelé och Beckenbauer (dessa nämns för övrigt inte) dominerade -70 och -80 talen och som min dotter nu har på sin rygg när hon spelar handboll (14).

Boken gav mig dock ännu mer råg i ryggen för min teori om att idrotten har mycket att lära av företagen. För många fotbollsspelare utan någon utbildning eller erfarenhet från marknadsföring, ekonomi etc tar steget från mittfältet rakt in i styrelserummet via starka vänskapsband enbart. Men framför allt att fick jag inte bara råg, utan en hel kvarn i ryggen, på min andra teori om att företag borde knyta till sig fler teamspelare från idrotten för att skapa de teamstrukturer som är fundamentet för att överhuvudtaget få prata agilt, det ord som jag för övrigt skickade in till Svenska akademien i förra veckan. Diva finns dock med.

JC är ju tillsammans med Rinus Michels pappa till paradigmskiftet inom fotboll när den tråkiga försvarsinriktade catenaccio ersattes av total football. Dvs att spelare kunde lämna sina fasta positioner till förmån för att finnas där bollen förväntades vara. Jämförelsen är slående med det traditionella arbetsättet inom näringslivet med chefer som bestämmer varje steg till dagens mer självbestämmande team. Redan när jag var ung fotbollscoach, helt ovetandes om teorier, så grupperade jag laget i sub-team där fyra spelare roterade på tre positioner. Dvs en avbytare, två defensivt lagda och en offensivt lagt antingen på en kant eller i mitten. De fick sedan ett ansvar över sin del. Ja ni märker att jag inte helt kan släppa managementtänket nu när jag läser en ”idrottsbok”.

Trots denna mjugga recension är boken läsvärd, framför allt för icke sportfånar om de skulle orka plöja igenom all namedropping och nånstans hoppas jag att även en annan sportfåne som jag nån dag läser en managementbok, så jag fick någon att prata med hellre än att skriva här. Den bok som jag rekommenderar för båda kategorierna är Team of Teams av general Stanley McCrystal som handlar om hur han reformerade trupperna med ett nytt arbetssätt som sedemera hittade Bin Ladin.

Nästa bok blir om Extra allt av Mats Alvesson. Recension efter jul.

RIP Johan – på planen var du bäst, tom bättre än Uffe Eriksson.

/Ove Holmberg

Okategoriserade

Lämna ett svar