Vi var en grupp färska agila coacher som hade återkommande möten och nu skulle vi ha en reflektion på vårt samarbete den senaste tiden. Gruppen bestod av 10 agila coacher med olika bakgrund. En bra mix av erfarenhet, kompetens, kön, ålder, konsulter och anställda som grund för att kunna bygga ett team. Idag skulle vi skapa ett team agreement. Vi kom upp med det vanliga som respekt, punktlighet och att feedbacka varandra.
Någon vecka senare var det mesta bortglömt. På vår egen sajt hade materialet från mötet hamnat som en bild i ett dokument under mötesanteckningar. Nu skulle vi ha vår sedvanliga roliga timme på fredagen. Vi tog fram en ny ”rolig” lek för att väcka liv i vårt löfte om feedback. Leken bestod i att ge någon en virtuell blomma för ett bra jobb samt en ”bajsmacka” för det omvända. Bajsmackan skulle dock ges med glimten i ögat och man skulle prata med personen först innan den roliga timmen. Vi fick veta reglerna dagen innan och hade en dag på oss att utse våra kandidater.
Väl på den roliga timmen fick jag börja och jag gav två personer i gruppen varsin blomma för att de gett mig personlig feedback. Jag hade visserligen kallat dessa till varsitt feedbackmöte med baktanke att de skulle sedan be mig om feedback, men icke. En av dessa var gruppchefen som detta inlägg handlar om.
Gruppchefen var en person som var otroligt kunnig i det agila för att nyligen varit projektledare. Dock hade hen aldrig jobbat med ett team förut vilket var den feedback jag hade tänkt ge. Att kunna navigera bland människor hellre än alla verktyg och processer. Hen hade gruppen i bra schack och tog ofta över våra möten, därav min feedback som aldrig skulle få komma fram.
Blommorna delades ut och alla fick paket utom jag. Hade jag varit oerfaren hade jag blivit ledsen men jag vet att jag är en ifrågasättande person och tar gärna upp elefanten i rummet, vilket i en ny gruppering som oss ofta kan få omvänd effekt.
Nu var det dags för bajsmackan. Jag gick ut först igen och gav den till en i gruppen som jag tyckte använde email alldeles för mycket, givetvis genom att pratat med den personen först. Jag funderade över att ge den till gruppchefen men valde spara den mackan av smidighetsskäl. De andra i gruppen hoppade över mackan eller gav den till sig själv. Utom gruppchefen som fick gå ut sist. När hen gav sin bajsmacka var det till en person utanför gruppen och som jag senare fick veta inte fått höra detta av gruppchefen. Mackan var definitivt inte levererad med glimten i ögat utan inlindad i svordomar och känslor.
Att ge feedback måste vara i pullformat. Som agil coach måste du leva som du lär och aktivt söka feedbacken. Sprungen ur idrottens värld är jag van vid tuff feedback. På den tiden jag spelade fotboll älskade jag halvtidspausen och den ”hårtork” eller beröm man kunde få. Med dessa ord från coachen gjorde jag ofta en bättre andra halvlek.
Jag saknar den feedbacken.
/Ove Holmberg